Vatten

”Stan är full av vatten!” sjöng Robert Broberg glatt i den låt som blev den famösa Stockholm Water Festivals tema back in the days. Och vatten är ju trevligt, men inte där man inte vill ha det.

Sommaren 2023 har det varit en rik förekomst av vatten på platser som är mindre bra för källare, husgrunder, väg- och banvallar. Extremväder i all ära, men det finns även andra förklaringar.

Om du tar en tur på den sörmländska landsbygden ser du att den äldre bebyggelsen är uppförd på åsar och höjder. På något sätt passar byggnaderna in där de är placerade. Det ser helt enkelt rätt ut. Men det är såklart inte främst av estetiska skäl som man valde att placera husen på detta sätt.

Bygger man på höglänta platser rinner vattnet undan. Det är torrt och bra för grundläggningen. Vidare gällde det att inte offra fruktbar mark, så då hamnade kåkarna på bergknallar och i stenrika lövholmar där det inte gick att odla.

När städerna växte och folk flyttade in från landsbygden blev bristen på utrymme ett allt större problem. Platser som tidigare skulle ha ratats, fylldes ut och bebyggdes. I Stockholm är till exempel den nedre delen av Birger Jarlsgatan placerad på det som tidigare var ett vattendrag. Detta mynnade ut i Katthavet, ett träsk som gradvis fylldes ut med sopor och avträde. När Östermalm i slutet av 1800-talet blev den fashionabla stadsdel som vi känner den idag, omvandlades den stinkande våtmarken till Berzelii park och Nybroplan.

Behovet av byggbar yta och höga markkostnader gör att vi fyller ut och förtätar våra städer och tätorter. I de sänkor och dalgångar som i naturligt tillstånd fångar upp och reglerar vatten, bygger vi slutna dagvattensystem i form av brunnar, kulvertar och pumpstationer. I de flesta fall fungerar det bra, men vid extraordinära händelser som exempelvis ”femtioårsregn” kan det gå snett.

I det tänk vi haft under stora delar av 1800-talet, 1900-talet och en bra bit in i 2000-talet har vi litat på att våra tekniska lösningar ska göra jobbet. Här är det en fråga om att beräkna och dimensionera korrekt. Men när ett system läggs till ett annat och underhållet kanske inte är det bästa (en stor del av rikets infrastruktur sett till ledningar under mark är gammalt och  nedgånget) brister kapaciteten när det smäller till.

Att hantera dagvatten på ett korrekt sätt är en viktig del att kika på när vi försöker ställa om till ett mer hållbart sätt att bygga. Här gäller det att arbeta i alla steg. Från planering till förvaltning.

I arbete med nya detaljplaner behöver de naturliga förutsättningarna tas till vara. Vattendrag och våtmarker med buffertzoner, det vill säga zoner där vattnet kan tillåtas svämma över, behöver lämnas orörda eller tillskapas. När fastighetsgränser dras upp behöver zoner för lokalt omhändertagande av dagvatten faktiskt vara lämpliga för sitt ändamål. Att skicka dagvattnet till grannen är inte att omhänderta det lokalt.

Kan våra byggnader hantera dagvattnet på ett bättre sätt? Med rätt material kan dagvattnet buffras (sedumtak är ett bra exempel på detta) så att allt inte rinner i väg på en gång. Vidare så kanske det vore vettigt att samla upp och magasinera vattnet för bevattning. Som tunnan under stupröret där man kan fylla vattenkannan för att vattna trädgårdslandet, fast i en större skala.

De tekniska system vi bygger måste vara möjliga att sköta och förvalta. Det behöver vara möjligt att komma åt och kunna byta ut delar som går sönder utan alltför stora åtgärder. Rensa hängrännorna, stuprören och brunnarna. Spola dräneringsledningarna regelbundet. Plantera inte träd med kraftiga rotsystem nära ledningar i mark och kulvertera inte öppna diken om det verkligen inte behövs.

Vatten är fantastiskt!… på rätt plats.

Ha en härlig höst!

Magnus Jansson
Projektchef/Arkitekt MSA/Certifierad tillgänglighetssakkunnig/Kontrollansvarig, behörighet K